tisdag 9 december 2008
Jävla kärringar!
söndag 30 november 2008
makt för mig kan vara både positivt, negativt, beroende framkallande och underbart. det är fascinerande hur den inverkar på oss människor, hur vi i vissa fall kan avguda en människa med makt och i nästa fall hata den, likt en irriterande ringande väckarklocka när man sover som skönast.
Makt i ett förhållande mellan man och kvinna är tydligen något som jag inte vill vara utan, tro mig jag har provat både det ena och det andra, och finns inte maktspelet så slutar det alltid med att jag är uttråkad eller vaknar upp på morgonen bredvid min bästa vän och det är ju inte riktigt vad man är ute efter i ett förhållande, inte jag iallafall.
Det är nog inte meningen att någon av oss ska vinna spelet, det måste finnas kvar där så man längtar. eller jag vet inte om det är att längta men det håller växelströmmen levande, är det någon som vinner så kommer de bli som att stänga av strömbrytaren... mörkt och kallt....
Faan jag erkänner, även om jag är 25 och ska vara vuxen och inte "ha tid" med spelet så kommer jag nog alltid att gilla det. som sagt det håller det hela levande...
Makt kan även vara ganska så otäckt, som an svart tromb som växer sig större och större fast den växer under den mörka natten så du kan aldrig riktigt se dess utveckling.
Jag var en gång i ett förhållande där jag totalt hade makten, det här har jag inte sett förräns nu, långt efter att det tog slut och jag har kunnat sett det med andra ögon. Jag lovar och svär vid den helige andens namn att jag aldrig ska utnyttja en sådan situation om jag skulle hamna i den igen.
Iallafall, det var ju hur tråkigt som helst, eller det var väl bra och va hade roligt men jag blev en riktigt bitch, fölåt, men jag kan inte förstå hur jag kunde bete mig som jag gjorde.... Jag ber åter igen om ursäkt till alla inblandade parter. Men man lär sig väl av sina misstag antar jag.
Sen finns det ju en annan sida av ett sådannt förhållande där man är helt undergiven den andre, det är som ett gift och det går faan knappt att ta sig ur det. åter igen, makt kan var underbart och beroendefamkallande.
Jag har funderat på det här ganska så mycket och försökt att studera det i större folkmassor och hos ledare etc. Det är ganska så intressant om man bara studerar det. Endel bara har makten och får folk att lyssna genom att bara vara sig själva och tänker inte mer på det medans andra tar den psykologiska vägen in hos folk för att sedan, efter tag forma sin grupp och göra som den vill, pch det går väl bra så länge man gör det med välvilja och inte för sin egen skull. Akta er för de onda =)
jaja.. det va vad jag satt och tänkte på, en söndag på x2000 efter en grym och kärleksfull helg i stockholm, tack Stina!
fredag 21 november 2008
torsdag 20 november 2008
Vad för trygghet?!!??!!
tisdag 18 november 2008
Jävla GRÖNA gräs!
onsdag 12 november 2008
Mot england!
tisdag 21 oktober 2008
Ska man följa sitt hjärta?! Jag ska!
lördag 27 september 2008
tisdag 16 september 2008
Picasso kärlek!
Jag tror på det monogama förhållandet men jag är inte övertygad om att man bara är kär i en person.
Tänk dig själv när du har varit gift i 15 år med samma man som du älskar av hela ditt hjärta, ni har vuxit tillsammans, hjälpt varandra, fostrat barn ihop och ni litar på er respektive till fullo.
Kan det inte vara så att en tredje person kan komma in i ert förhållande för en stund och ta en del uppmärksamhet och i så fall, ska det accepteras eller ska det kvävas?, om man kväver det så tror jag att man sår ett frö till olycka. Då kommer det att finnas en liten del i människan som känner sig berövad på sin frihet, och det är farligt. Om min man säger att han älskar mig och jag litar på honom, ska jag inte låta hans känslor få sväva fritt så att jag vet att han älskar mig för att han vill det? Eller ska jag frenetiskt störa hans fria känlso-liv så att han tillslut blir blind för sin omgivning? Är det inte bättre då att låta honom bli lite, och jag menar LITE kär i den där tjejen som har de saker som jag aldrig skulle kunna ge min man. Jag menar inte att det ska finnas en ursäkt för de svin som är otrogna istället för att göra slut. Det jag försöker visa är bara att jag tror att det finns saker som man inte kan styra över, som känslor. Om min make skulle få känslor för en annan kvinna så behöver det inte vara för att han inte älskar mig, är det inte ganska så egoistiskt att tro att det är bara, bara, bara, bara mig som han kan hålla av? Det är för mig ganska svårt att tro att det är så....
Nu ska jag försöka komma på ett bra exempel, ok, min man är en tävlingsdansare eller din fru är det... och hon/han har fått en ny tävlingspartner. De har aldrig dansat eller träffats tillsammans förut. Nu är det dags för en ny rep period, de dansar mer än vad ni själva hinner träffas. Är det inte så att de hyser känslor för varandra? Självklart så gör de förmodligen det, (vi är trots allt bara människor med djuriska instinkter) på ett eller annat sätt, hon kanske har ett speciellt sätt att skratta på som han inte kan placera i sina känslor? Han kanske har vackra drag... ja vad som helst som får din partner att reagera. Ska man inte som fru eller make acceptera det då?! Så länge jag vet att han älskar mig, han skulle aldrig såra mig/ vara otrogen och han visar mig verkligen att jag kan lita på honom. Är det då inte okej att han tycker om någon mer än mig? Han får absolut inte tycka om henne mer än mig, då finns det ju ingen anledning att ha detta förhållande över huvudtaget.
Kärleken får inte hindra möte med nya människor, allt verkar bottna i tillit till varandra. Men man får inte glömma sitt sunda förnuft på vägen och använd det här som någon slags ursäkt vid misstag. Det här med att låta sin partner tycka om någon mer än sig själv kommer bara att ske då man älskar och litar på någon så mycket som det bara går, från hela sitt hjärta, utan filter.